Sockeplast

Jag vill så gärna ha en kamera. Då skulle jag visa upp de superartistiska bilderna jag tagit på disneygranen vid soffan, de fulsnyggaroliga bilderna alla mina vänner och de ångestladdade fyllebilderna från alla gårkvällar. Men nu har jag ingen kamera. Däremot ska jag upp imorgon och se om det fortfarande är NÅGON som lever på jobbet. Nästan inte. Hemskt är det.

Nu tror du säkert att jag hoppas på något som aldrig ska bli av. Men jag ska aldrig mer säga något till någon som sanar förmågan att förstå. Och jag vet ju inte vilka som läser. Så god natt.