Sockeplast

Och jag hoppas att allt ska ändras, tror att allt är bra.
Men sen helt plötsligt är det där igen.
Ilskan, bitterheten och oförmågan att vara till lags.
Det svarta samlas till en uppdämd damm, som ingen kan se.
För det som inte syns, det är det som gör mest ont.

Ondska ja, odefinerbar och kvävande.
Den evigt osynliga manteln.
Går inte att klippa sönder, går inte att ta av.