Sockeplast

Jag sitter och nostalgitrippar. Youtube spelar vinternoll2 med Ensamhushåll. Och jag minns hur jag satt i vintras och lät ögonen tåras när den spelades. Lite för att släppa allt plugg för stunden, för att andas. Ändå kommer jag att sakna allt så otroligt mycket. Skratten. Tävlingen. Konkurrensen. Glädjen. Sorgen och känslan av att misslyckas ibland. Allt detta kommer jag att sakna. Att ringa i panik och försöka få svar på ett fult tal som inte ville lösas på mitt sätt. Att fira slutet på en kurs med tisdagsvin, eller torsdagsöl. Att hålla samman och finna en gemensakp efter att ha "tvingats" samman i en grupp. Nu känns som den bästa tiden.

Jag tänkte på när jag var på en grannes student 2002. Tyckte att hon och alla hennes vänner var så stora, så vuxna. Det är ju inte jag. Jag är fortfarande liten. Skumt är det.