Sockeplast

Hejhejhej!

Igår blevt det lite snurrigt. Ändå så var det inte en speciellt stor yta vi hade att röra oss på. Vi hamnade på det enda haket som ens nästan kan kallas för hak och drack EN öl. När bottenslatten i glasen hade slammat igen bestämde vi oss för att dra oss tillbaka och min bror kom och hämtade mig. Innan dess hanns det med att komponera några skrämmande sms, men tråkigt nog upptäcktes avsändaren. Jag är inte så bra på att ljuga.

Nu ska jag dricka upp mitt presskannekaffe och bege mig ut i stormen. Hihihi

Lättsam. Glad. Hurtig. Ordentlig. Spontan. Pedant. Trevlig. Rätt söt. Kunnande. Mogen. Vuxen.  

Vad vet folk om mig egentligen?

Rararammarararamma. Idag ska jag träna, och jobba. Mitt liv är kul! Hehe, nej men igår köpte jag i alla fall julpynt till mitt lilla krypin. Fint blir det! Har skrivit lite på min argumenterande text också, inte kul. Jag kommer helt plötsligt på varför ett VG i Nk A inte var så underligt ändå; det är så fruktansvärt tråkigt!!!! Tur att kursen är slut om tre veckor. Då ska jag lägga ner, inget mer pluggande på komvux. Det är ju som att prata med väggar när man är där. Nej tack, ge mig en riktig lärare i så fall. Nu ska jag ju dessutom jobba på Ekis i två månader till. Måste se till att få tag på riktiga kläder då. Mina gympabyxor börjar bli utslitna.

Tom Petty and the Heartbreakers. Får mig att tänka på Upp till Kamp. På hur livet var då. Så mycket som hände, så mycket som inte hade hänt ännu. Undrar om jag kommer sitta om fyrtio år och se tillbaka på en svunnen tid med tårfyllda ögon. Eller om allt bara kommer att ha försvunnit ut i minnets ironiska och oändliga lagerutrymme. Kanske finns inget kvar. Kanske är den tiden jag lever i nu det enda jag har kvar.

Hej Bloggen!

Här sitter jag och fixar. Ska snart sätta upp en mängd fula rosetter på väggen så att jag kan se dem bättre. Det är sådant trams jag fyller mina dagar med. Som tur är fyller det en funktion eftersom rosetterna i alla fall betyder något för mig. Så nu vet du det.

Tjingeling

Hade ju tänkt slappa lite i onsdags. Men då bestämde sig Heddaludda för att inte må bra så vi fick åka till Blå Sjärnan mitt i natten. Väl där undrade hon varför vi åkte utan Lovis, och varför i hela fridens namn vi nödvändigtvis skulle vara i ett trångt litet rum med obehaglig lukt. Efter en timme eller så bestämde sig skiten för att det fick vara nog och bajsade på röntgengolvet. Problemet löst, till ett ungefärligt värde på 2300 kr. Jackpot.

Igår lyckades ja med konststycket att göra tusen grejer utan att få något gjort. Alltså vardagliga saker som ändå måste göras. Någonstans i mitten av allt så gav jag upp. MEN i alla fall så åkte jag och far min (efter en GRUNDLIG marknadsundersökning på internet) till Kungs för att införskaffa ett bredband från 3 sådär fem minuter innan stängning. Och hör och häpna: Det fungerar. Jäj!

Idag har jag i uppdrag att ännu en gång ta mig till KBA för att få tag i den jävla Nk A-boken, tömköra min och mammas pålle samt åka till jobbet. Dessutom måste jag skissa på min inlämningsuppgift och sysselsätta hundarna. Har jag nämnt att detta ska vara klart kl 15.00? Puh. Nu dog jag lite. Fan också, måste ju duscha med.

Det är svårt att leva alltså. Ibland känns själva livet som ett handikapp. Jag vill bara stanna ibland, frysa tiden och bromsa innan jag ramlar omkull, fel, helt åt helvete fel. Jag har kommit fram till att det är svårt att blidka. Svårt att göra rätt. Svårt helt enkelt. Inget är gratis heter det. No shit?

Om jag vore en sådan där chic modebloggare hade jag nu kunnat berätta om min lyxlunch igår. Eller om det faktum att jag bakade scones till familjen igår. Och att jag hade en fin kväll igår trots att jag inte direkt befann mig i ett bekant vattenhål. Gärna illustrera det hela med konstfulla bilder. Men nu är jag ju inte det så nu ska istället åka och hämta en säng i Partille.

Åhhhhhhhh. Idag är det så fint. Jag trivs verkligen med kallt grått väder. Så perfekt. Saknas bara vissa saker. Men vissa saker kan man ju inte få.

Idag har det varit en sådan där hektiskt stressdag. Jag tror att min nivå av stress i kroppen alltidalltidalltid är lite för hög. Min kropp är rastlös, min hjärna trött. Jag villvillvill kunna vara där för alla som behöver hjälp. Spring mellan ett ställe till ett annat. Emellanåt hinner jag andas. Ibland får andetagen blir tilll korta små flämtningar. Ett djupt andetag. Flämt. Titta, se vad som händer. Var med! Sa någon att jag gjort det bra? När kan jag göra något bättre? När? Hur? Räcker det?

Jag undrar hur jag skulle reagera på att bli satt i karantän någonstans. Långt långt bort. Om jag hade fötts någon annanstans. På en liten ö där prestation inte finns. Där det inte spelar någon roll. Min utopi av världen är sådan tror jag.