Sockeplast

Idag har det varit en sådan där hektiskt stressdag. Jag tror att min nivå av stress i kroppen alltidalltidalltid är lite för hög. Min kropp är rastlös, min hjärna trött. Jag villvillvill kunna vara där för alla som behöver hjälp. Spring mellan ett ställe till ett annat. Emellanåt hinner jag andas. Ibland får andetagen blir tilll korta små flämtningar. Ett djupt andetag. Flämt. Titta, se vad som händer. Var med! Sa någon att jag gjort det bra? När kan jag göra något bättre? När? Hur? Räcker det?

Jag undrar hur jag skulle reagera på att bli satt i karantän någonstans. Långt långt bort. Om jag hade fötts någon annanstans. På en liten ö där prestation inte finns. Där det inte spelar någon roll. Min utopi av världen är sådan tror jag.