Sockeplast

Igår var en sån himla superskön dag! Soooolen kikade fram vilket resulterade i första fika-på-trappan-i-solen-händelsen. Fika i KBA med en gammal simlärarkompis var inte heller fel lix. PÅ kvällen stod shopping på schemat så jag och min vapendragare drog in med den (alltid) flashiga pendelen. Väl framme mötte oss en fet kö. Väl inne rådde hysteri och när vi faktiskt kommit in i ett provrum en anings utmattade kom jag på varför jag inte handlar där annars. De jävla kläderna passar ju inte. Så det blev ett par strumpbyxor. Och ett linne från Beyond Retro. Och en halv subwaymacka samtdigt som två relativt fulla trettioplussare försökte få oss att avslöja bästa ölhaket för dem. Hehe. Fest.

Älskade lilla vän. Hatar de jävla inkompetenta idioterna som inte håller koll på någonting. För det är ju verkligen ett bra sätt att visa på tillit när man säger att saker sker som verkligen inte alls händer. Stora saker som operationer!!! Jävla pissnötter rent ut sagt.

Man vet att man blivit gammal när barndomen börjat glittra som Allens Manhatan dan före dan. Åh Kent. På söndag. Då. Livet beskrivs så väl ibland. För ibland kan man gå ut på en torsdag, dricka öl på en grön matta och hänga med civilinjengörer som gillar data. Sedan kastar man skridskor i Vasaparken för att få ut aggressionerna över att ta det sista tåget hem alldeles för tidigt. På tåget hänger man med en skön kille som bjuder på Pringles direkt ur burken och lovar att skydda oss mot stadens fullgubbar på sätena bredvid. Det kan ju vara fint i vintermörkret. Men då måste man glömma de sakerna som man hakar upp sig på annars. Och det går faktiskt. För vissa saker är bra helt enkelt.

Alltså. Det känns som att mer och mer av det liv jag känner till och har kontroll över försvinner. Små bitar, stora bitar, de krossas och mals sönder till något jävla stoft som ingen kan känna igen som något alls. Allra minst jag. Det här går inte att ta in. Det är för mycket. Helvete.

Det känns som att det är tur att solen skiner ute. Och att jag har så fina vänner. När allt annat skiter sig liksom. Är nämligen lite förvirrad och ledsen över en massa saker just nu. Igår var i alla fall en bra kväll, den har nästan inte ens slutat för ikväll ska det bli en reunion. Heh. Det är ju fässssssssst. Så jag ska ta tillfället i akt at sluta tänka på tråkiga saker och helst inte tänka alls. Bara dansa runt bland lammköttet (?) och ha det roligt. Kommer ju en massa människor som är värda att träffas men som inte setts på långlång tid. Så. Nu är det bestämt. Så nu måste jag gå och måla naglarna.

Sekreteraren för lagen om alltings jävlighet: "Ja hej. Jag söker flickan som alltid strular till allt. Jaså. Hon är upptagen. Med att tänka över sitt liv. Otillräcklig. Jaja. Men då får hon ju se till att lösa det då. Nähä. Inte bara henne det handlar om. Kan hon inte ge lite av sig själv då? Mycket just nu? Vadå mycket? Har det hänt något eller? Okej. Det kanske inte räcker. Då får jag väl tacka för mig då. Hälsa henne att hon nog inte kan räkna med att bli förstådd. Det blir man inte i den här världen. Hejhej."