Sockeplast

Idag är en sådan där dag där allt känns jobbigt och menisngslöst. Varför ska jag plugga till Ma E provet eftersom det ändå kommer att gå bajs? Varför ska jag bry mig om att samla in alla pengar till studentlunchen när ingen lyssnar? Varför ska jag gå ut till stallet när jag ändå bara fryser och vill sova?

Nej, nu ska jag ta och leta upp en gladare version av mig, som inte mår illa och vill bosätta sig i sängen. En Emelie 2.0 helt enkelt. En bra bit på vägen (?) kom jag i alla fall ikväll då bror min grillade hamburgare till mig, med en hemmagjord vitlökssås till. Gott!

Åh, den där känslan av misslyckande smyger sig på igen. Trots att det gick bra på provet vi fick tillbaka idag och trots att jag egentligen vet att jag kan. Men sedan så låser det sig, ingenting fungerar och jag blir bara arg och ledsen. Smyger mig undan och försöker låtsas som om ingenting skulle bekymra mig någonsin. Låter orden som forsar falla av mig som på en spegelbild, oavsett vad de vill säga.

---

Tur är i alla fall att staden kommer att förgyllas av besök den 8:e maj. Det är nästan så att det pirrar lite!

Nu ska jag äta tårta eftersom mor min fyller år. GRATTIS!
(De som känner mig och min familj vet att vi gillar tårta, så för att vara på den säkra sidan har vi beställt en 11-bitars till oss fyra ikväll!)

Idag startade jag dagen med en kopp jaffe och fem bragokex. Sedan gick jag upp till lillhuset och målade trappan i en färg som inte syns. Sedan gick jag ut för att rida, men en trasg, fallande stigbygel gjorde min vistelse på hästryggen alltför kort. Sedan ilade jag iväg till Kolla-Onsala för att göra en powerpoint till vårt PA. Med det avklarat åkte jag till Coop för att inhandla lite tröstegodis för min värkande rumpa/höft och en bukett gula tulpaner till min mor som fyller år imorgon. Nu är jag här, med en total brist på inspiration och ett väldigt trött huvud med tillhörande kropp.


Det som lyste up min skumma dag var den fina FB-gruppen. NV in my <3

Jag måste vara den mest blåsta typen på den här sidan av universum.
Idag när jag körde in min käre bror till Kba ser jag att det ligger stora svarta sopsäckar längs vår väg (dvs utplacerade med jämna mellanrum vid åkrarna).
 - Det är döda kor i dedär säckarna, säger Filip.
Jag blir helt upprörd, och undrar hur han vet det!?
 - Jag kollade i en av dem förut.
Jaha, okej.
 - Men vadå är det hela kor som ligger där i då eller? undrar jag.
 - Nej men tror du att dom får plats med en hel ko där själv eller? svarar han.
Nej det tror jag ju inte, så jag förstår att de stackars korna har blivit styckade! Så hemskt! Hur kan man behandla kor på det sättet? Och vilken jävla idiot gör sådant!??
 - Men hur fan kan man hitta på något sådant? Det måste ju vara någon som jävlas med någon! säger jag jätteupprört.
 - Ja, det är jag som jävlas med dig.

Hahahaha! Så blåst så det är inte klokt. Jag borde stoppas i en svart sopsäck själv efter detta!

Idag har det varit full rulle, och än är det inte slut. Denna härliga (?) onsdagsmorgon började med en irriterande väckarklockasignal, som sa att jag skulle masa mig pp och gå ner och göra fint i stallet. Sagt och gjort, ut med bajset och upp och duscha.
   Då jag upptäcker att det är ca 10 minuter kvar innan min första lektion börjar (= den ungefärliga tiden det tar att köra in till KBA utan att få böter) känner jag paniken komma skridandes. Men äh, så ofta är jag inte sen tänker jag, sätter mig i mitt åkfordon och rullar iväg. Eftersom allt håller på att byggas om vid vår parkering får jag ytterligare några minuter att lägga till på min sena ankomst. Därför ser jag till att parkera vid en fin närbelägen 1-timmesparkering.
   När jag skuttat in på biologin, där resten av klassen är i full färd med att göra "ögon-test" (ni vet, sådana som ska lura ögat och som man ser 2 saker i 1 på), kommer jag på att jag ju ska vara på studentmöte och får därför hoppa iväg igen.
   Känns som om hela dagen varit helt hoppig. Åkte ut till Ekhaga efter skolans slut, fick vänta i hundra år på att komma in, och sedan spurta tillbaka till skolan igen för att införskaffa en styck studentbiljett. Nu är i alla fall det gjort, ska dessutom in till staden och lägga upp min balklänning imorgon. Snart är det slut!!! Lycka rusar genom kroppen när jag tänker på det. Samtidigt är det läskigt. Vad händer sen liksom?

Nej nu ska jag hoppa ut i stallet. Det enda positiva med att behöva vänta på Ekhaga var att jag kunde göra min egenpåhittade matteläxa. Det gäller att hänga med i svängarna när det gäller differential-ekvationer.

Du säger att jag ska fatta egna beslut
Jag tar ett beslut
Du säger att det är fel

Du säger att jag ska växa upp
Jag försöker växa upp
Du säger att det är fel

Du säger att jag ska ta mer ansvar
Jag tar mer ansvar
Du säger att det är fel

Du säger att jag ska göra som jag vill
Jag gör som jag vill
Du säger att det är fel

Jag säger att jag inte orkar mer
Du säger ingenting

Jag har helt plötsligt tid för att tänka en massa när inga tråkiga fysikuppgifter ockuperar min hjärna likt vänsteraktivister i hus i Haga under 80-talet. Överallt syns det små vårtecken, löften om att en ljusare och varmare värld existerar. För det mesta lyser dessa glimtar upp den delen av mitt liv som kallas vardag. Ibland gör de bara att den faktiska verkligheten känns mycket sämre än vad den egentligen är.
   Många har säkert hört historier om nyförälskade par, kärlek som svävar och rosa fluffig sockervadd. Varför når detta mig?  Jag vill också vara kär, på riktigt.
   Sedan får jag någon sorts plötslig fånig åldersångest. Jag håller på att bli gammal?! Vuxen!? För det är väl samma sak va? Vad ska jag göra; vart tog all lek vägen?
  Nej det är nog som Paul säger, kåt och ensam + kåt och ensam = kär och lycklig.

Idag har jag ätit chokladtårta med jordgubbar och gula små påskkycklingar till frukost. Jag har även försökt mig på att sola, men eftersom det var så sjukt kallt gav jag snart upp den idén. Om solen lyser borde det ju vara varmt?!

   (Jakob har en fiiiin utsikt!)

Gårdagskvällen var inbokad för någon from av fysisk aktivitet, men eftersom det blev mörkt så placerade vårt sällskap sig på altanen och intalade oss själva att det VAR varmt. Efter ett tag fick vi dock inse faktum, samla ihop våra kex, påskmustflaskor och ölburkar och bege oss in i vardagsrummet med en värmande brasa som sällskap. Sedan skulle hemfärden börja, men istället för att svänga av till min lilla holme fortsatte färden en liten bit längre in i landet. Där bjöds det på mandeltårta och te med smak av kvällsro. Inte illa för att vara en helgdag där sommaren aldrig tyckts vara närmare.

Bara för att lära Paul hur man infogar youtube :)

På något sätt känner jag verkligen att jag lever efter ett avslutat arbetspass. När solen får möta mitt ansikte för första gången på dagen, eller ännu hellre när bilstolen kan föra min kropp till en plats, i sällskap med hög musik. Låter ju som om jag jobbar i en grotta, men icke.  Känns dock som om jag tillbringat en hel del tid i en grotta med en massa andra människor, en liten kokong typ.
Tiden går fort när man har roligt, eller bara måste göra en massa saker!

C YA

Jag tänkte lite på en sak. Varför strävar så många efter att verka bra i andras ögon? Är det inte så att ju mer man försöker desto mer urholkas man innuti? Till slut finns inget kvar av den människan som var verklig från början. Istället har den personen blivit någons sorts illusion av vad somliga tycker är bra.Vissa kanske inte gillar den nya personen alls, och då blir det till att ändras igen för att uppnå de nya kraven för en perfekt människa.



Idag var jag duktig och satte klockan på 07.15. Sedan gick jag upp 07.15! Inte ett enda snooze. Passade på att installera Spotify samtidigt som frukosten intogs (tillsammans med två sovande hundar). Satt och skrattade lite för mig själv när jag tänkte på gårdagens kväll. Ibland kan det vara bra roligt att vara naturare faktiskt. Även om ingen annan förstår varför ordet fagocytos är sjukt roligt så har vi något att skratta åt. Så det så!

       



Satt även och tänkte på ett väldigt återkommande ämne just för tillfället. Jag har svårt att acceptera orättfärdiga handlingar, men samtidigt så vet jag inte hur jag ska gå tillväga för att motverka just de handlingar jag har i åtanke. Kanske ska jag helt enkelt bara begrava allting lång ner i en hög med skit.

Idag var det tävling på VRK! Snäll som hon är försökte min mamma fånga mig på bild. Men eftersom vi var så snabba gick det sådär.

    

                       




På framridningen höll vipå att bli mördade av en liten skimmel med alldeles för mycket energi.
På banan snubblade vi i halten men kom fram ändå.
Sedan åkte vi hem och åt kanelbulle

---

Jag hörde att du skaffat dig ett nytt liv där känslorna spritter i kroppen.
Det är alltid lika kul att undra vad som hände, eftersom ingen tycks kunna tala om det. Frågan är om det är värt att ödsla energi på eller om jag helt enkelt måste släppa det. Ändå tycks samma grubblerier återkomma.

För att jag tycker att det är kul att skriva. Temat valdes till kränkningar. Jag Läste, jag Skrev, jag Gick.

Hej då muppbarn